annasjoberg

     

 

Saknaden och förundran över att det gick så fort är enorm. Inte har väl sommaren någonsin gått så fort som i år? Eller? Visst var somrarna evighetslånga när man var barn. Man tyckte tio veckors sommarlov var som en hel evighet. I kyrkan sjöngs "Den blomstertid nu kommer" och man sprang ut med en bubblande känsla av lycka och sorglöshet. Livet var härligt. Hela sommaren låg framför med salta bad och varma klippor. Känslor var så starka och påtagliga. Allt kändes mer. Brännmaneter brände elakare, regnet luktade godare, skratten var gladare, asfalten var varmare, sanden var mjukare, nätterna var ljummare, kaprifolen doftade starkare, måsarna lät trevligare, mackor på stranden smakade godare, benen var brunare, fräknarna var fler, 88:an var godare, vattenkrigen var blötare, myggbetten var större och håret var ljusare... Allt kändes mer. Har naturen och människorna förändrats med åren och fått en mesigare karaktär eller är det jag som blivit äldre och med det tappat barnets bekymmerlösa sätt att tänka och känna? Jag tror snarare på det senare alternativet. Bristen på förmåga att ta vara på tiden och nuet gör att vi inte kan lagra minnen och känslor någon längre tid eller på ett djupare sätt. Någon har sagt att våra hjärnor fungerar som kameror, som tar mängder av bilder hela tiden. I dagens stressade samhälle tar vi mängder av bilder, i en väldigt hög fart, vilket leder till att hjärnan inte hinner lagra och bearbeta bilderna. Därav minns vi inte lika mycket när vi stressar och tar in mycket information som när vi stannar upp och reflekterar på ögonblick. Barn har en förmåga att stanna upp, ta bilder och bearbeta dem på ett mycket effektivt sätt. Jag lovar mig själv att försöka likna dem lite mer, stanna upp lite oftare, känna lukter, smaka smaker, se det vackra, andas och bara vara. För visst kan solen återfå sin glans, regnet sin doft, smörgåsarna på stranden sin smak, vattnet sin svalka, klipporna sin värme och blommorna sin färg? Saknaden efter sommaren som gick ger hopp om att det snart kommer en ny. Väntan och längtan kan hjälpa oss att ta vara på den när den väl kommer. Visst gär det ont när knoppar brister...? Men isch vad jag längtar.