Livet i svart o vitt
♥ Tänk vad livet hade varit enkelt om man envisades med att se allt i svart och vitt. Allt var antingen rätt eller fel, färgat eller ofärgat, ja eller nej, upp eller ner. Absolut inget där emellan. Hur svårt kan det va? Jag menar, varför krångla till det? Helt onödigt att blanda in känslor och nyanser. Det blir bara jobbigt och besvärligt. Det är mycket enklare att bara följa med och "gilla läget". Nyanser är för de som vågar stå upp för sin sak, för de som kan stå emot motstånd och hävda sin rätt. Nyanser är för de som vill ha ett rikt liv, ett liv fyllt av skratt och bekymmerslöshet. Nyanser är för starka, självsäkra människor som inte accepterar att ta "skit". Såå, då måste man vara stark och självsäker för att få ett bra liv? Njae, hur tänkte jag nu? Förmodligen har jag helt fel, men ibland verkar det totalt hopplöst att förena känslor med förnuft och att vara vuxen. Man anpassar sig så till max att man är på bristningsgränsen. Man anpassar sig för att inte såra, för att barnen ska vara nöjda, för att livet ska rulla på relativt smärtfritt, för att föräldrar och arbetsplats ska vara stolta över ens insats. Är det knasigt så säg? Vem var den viktigaste personen i mitt liv? Ja, någon säger att det är moi, andra säger att det är ens livs kärlek. Någon annan skulle säkert säga att det är barnen som är viktigast. Det beror nog på vad man lägger in i det. Det är ju klart att om inte jag är rädd om mig, så blir ju kontentan att de andra viktiga personerna i mitt liv inte heller får det bra. Samtidigt gnager orden som man matats med sedan barnsben. "Som du vill att andra ska behandla dig..." Alltså, om jag är snäll och ger så ska jag få tillbaka, eller? Samtidigt ska man göra goda gärningar utan att förvänta sig något igen. ??? Jag förstår inte. Ekvationen är krånglig. Men åter till det här med svart och vitt. Vistt hade det varit enkelt om allt var rätt eller fel, men så tråkigt. Jag menar, hur skulle det se ut om alla gick runt med glasögon som bara såg svart eller vitt. Eller om alla gick runt och tyckte att de hade rätt i allt.Tänk om inte alla färgglada människor fanns? Alla dessa goa, härliga människor som förgyller våra liv. Färgglada människor står för de som vågar se "outside the box". De som vågar vara sig själva och är stolta över det. De som vågar stå för känslor och åsikter. De som inte räds motstånd. De som vågar stå upp för det som de tror är "rätt". Jag tror på en blandning av färger. Jag vägrar tro att livet bara är svart och vitt, även om det skulle vara enklast så. Jag tror att nyanser förgyller och gör livet spännande. Vi är skapta till rätt komplicerade varelser och jag är övertygad om att Gud inte nöjde sig med att skapa alla i samma form. Jag tror att han är stolt och glad när han ser blandningen han åstadkommit. Alla är vi viktiga och värda att tas på allvar. Det är dags att våga vara jag. ♥
"Ubuntu"- I am because you are!
♥ Idag när jag läste detta uttryck fick jag mig en tankeställare. Om jag väljer att se på livet genom "ubuntu" så innebär det att alla, jag menar alla har en uppgift. Alla har en mening. Jag menar om jag är pga av att du är, så är ju också du pga att jag är. Alla sätter avtryck och påverkar någon annans dag bara genom att vara, över hela jorden. Från det att vi går upp på morgonen och möter någon, kanske våra barn, så påverkar vi deras dag genom det vi säger och gör. Samtidigt lägger de grunden för hur vår dag kommer att bli. Hela dagen möter vi människor som påverkar våran dag. Ett leende, ett vänligt ord, en kram, en osjälvisk handling, ett brev. Vad som helst. Om vi varje dag är medvetna om vilken otrolig chans och uppgift vi har när vi på ett väldigt enkelt sätt kan förgylla / förstöra en annan människas dag så ser vi att det är ett enormt ansvar. För inte vill vi väl gå runt och göra andra ledsna? Om man försöker att tänka efter hur man bemöter andra så tror jag att alla kan få det bemötande alla människor är förtjänta av. Det är ju flera gånger trevligare att få ett leende än att få en avvisande blick. Och detta är ju inte en alltför stor uppoffring. Att ge ett leende skapar ofta en motreaktion som ger tillbaka 10-fallt. Många av våra miner och uttryck gör vi omedvetet och det uppstår ibland missförstånd. Men om vi blir bättre på att lära känna oss själva så kan vi också lära oss hur vi reagerar och vilka signaler vi sänder. Jag tror att vårat eget medvetande om oss själva kan lära oss väldigt mycket om andra. "I am because you are" ska nu bli min följeslagare. Jag tycker det är jättehäftigt att tänka att jag är för att du är och samtidigt så måste du då vara för att jag är. Jag kan välja att hjälpa eller stjälpa. Jag kan välja att dela med mig av ett leende. Jag kan välja att hälsa i stället för att bara gå förbi. Jag kan helt enkelt välja att göra någon annans dag till något bra. Jag tror inte det krävs alltför stora ansträngningar. Det handlar ju faktiskt bara om att vara. "I am because you are". ♥
Musik som vapen...
♥Jag har alltid tyckt att musik är det bästa sättet att uttrycka känslor, oavsett om man kan spela något instrument, sjunga eller bara använda en cd-spelare. Det finns inget så kraftfullt som att sätta favoritmusiken på högsta volym och flyta med i det som musiken förmedlar. Glädje, sorg, melankoli, lugn, tröst, ilska eller bara njutning. Sammansättningen av en fantastisk text som talar direkt till hjärtat och en melodi som förstärker texten kan förändra en hel situation. Guld till alla som med sin förmåga att sätta samman ord till poesi och till det en ruggig melodi hjälper oss musikälskare att hitta känslor, skratta, gråta och bara försvinna i en tidlös njutning. Jag tror att man kan förtrolla och påverka människor med hjälp av musik. Man kan nog säga att musik kan användas som ett vapen. O då menar jag att man kan använda den både till att påverka människor positivt och negativt. Såg ett program på TV om hur man använder musik som tortyrmedel. Musik spelas då med väldigt hög volym och upprepas tills fångar erkänner eller säger det tortyrutövarna vill. Det användes också enligt programmet som bestraffning. För mig är det väldigt konstigt att man vill använda något så fantastiskt som musik till tortyr. Men visst var det inte så länge sen som man använde musik i koncentrationslägren för att få fångarna som anlände att hålla sig lugna och tro att det var något trevligt de kom till? Musik är uppenbarligen en stark faktor som påverkar. Musik används för att förstärka personligheter. Musikstilar finns det många. Jag är helt säker på att alla har sin stil som passar in på ens personlighet. Rock, pop, jazz, country, klassiskt, blues, gospel, metal, hårdrock, zynth mm. Jag tror också att man kan vara en så kallad allätare. Vissa kan säkert identifiera sig med flera musikstilar. Vad som får oss att fastna för vissa låtar, tror jag beror på vad man upplevt i samband med just den låten. Minnen, upplevelser, känslostämningar, sinnesupplevelser och plats tror jag spelar väldigt stor roll. Det jag känner för en låt kan jag inte överföra på någon annan eftersom vi har olika saker vi förknippar med den sången. Vi ser olika saker i musiken. Vissa hör en skön melodi. Andra älskar vackra, kryptiska texter. Jag kan identifiera mig med flera musikstilar och blandar gärna för att få störst upplevelse. Sen är det olika perioder i livet då man lyssnar på olika slags musik. Det viktiga är att man känner något. Om man inte tycker om det man lyssnar på så är jag helt övertygad om att musiken blir tortyr, ett vapen. Men om vi använder musiken till att få andra och oss själva att njuta så blir det ett i stället ett verktyg till ro, fred, frid, kärlek, skratt och gråt. Musik är något fantastiskt som bara bör brukas av de som förstår och uppskattar den.♥
